det är väl allmänt känt att katastrofer eller åtminstone ovanliga händelser i vardagen för människor närmare varandra. vi har en märklig men imponerande förmåga att bryta våra hämningar och intimavstånd när exempelvis snökaoset strandar en buss mittemellan två hållplatser. eller varför inte tänka sig ett helt vanligt strömavbrott.

det finns alltid någon som ser till att det bästa görs utav situationen.

vem är då denna någon när min lägenhet fortsätter att vara alldeles för kall och mina strumpor fortsätter att vara alldeles för tunna?

ja, det måste väl vara jag. jag slår mig ner i soffan så nära tv:n som möjligt (det är robin, ja hej, ja jag har nyss flyttat, mm, nej, nej precis men jag har ingen tv, nej, ja jag är säker, ja, nej inte ens för tv-spel, nej, okej heeej), virar en filt runt fötterna och en annan över axlarna, lägger den varma datorn i knät och slurpar i mig varm choklad.

tack studenthuset gripen för att jag får chansen att komma mig själv mycket närmare.