knack knack.

vad mörkt det är här inne. mörkt och varmt. och lite mjukt och luddigt. kanske lite trångt egentligen. men varmt.

jag har byggt in mig i en kokong. igen.

jag gör så ibland. inte direkt medvetet. det är det mest passiva tillstånd jag kan befinna mig i och jag har arbetat för att undvika det så länge jag kan minnas. ändå hamnar jag i kokongen då och då.

i kokongen finns inte så mycket mat och inget utrymme att röra sig. det enda som får plats är jag, datorn och tv:n. det finns inte plats för någon annan person och oftast inte plats för en mobil eller något annat som underlättar socialt umgänge. mängder av skräp tas upp av hjärnan men inget bearbetas och ingenting kommer ut igen.

ingenting kommer ut igen. inget inspirerar och ingenting skapas. kugghjulen står still.

efter en dag i kokongen är huvudet tjockt och ryggen mer krokig än vanligt. tårna är kalla och ögonen suddiga. hygienen är beklaglig förstås. ändå kan jag bli kvar ännu en dag. och ännu en.

tills plötsligt en dag då jag sätter igång ett kugghjul eller två och förvånar mig själv med exempelvis ett blogginlägg.