så farbror polisen ringde kring lunch och frågade om jag ville ha tillbaka de 4000 kr jag blivit blåst på i augusti. ja tack sa jag och tack tack sa han och så var det samtalet över. de hade fler anmälningar mot kvinnan nu och någon åklagare skulle börja ta tag i saken (antagligen efter lucia, jul och nyår?).

det konstigaste och jobbigaste med hela den grejen är förstås inte själva summan pengar, utan skammen och bedrövelsen över att jag kunde gå rakt in i en sådan uppenbar fälla. när pengarna var överförda och jag av en slump upptäckte bluffen var den så självklar. bilderna på lägenheten stämde varken med varandra eller med fasaden på den angivna adressen. allt stressande om snabb betalning, den märkliga vaktmästaren som tydligen skulle bära bort möblerna om det behövdes. det var en bluff enligt bluffarnas klassiska mall utfärdad av bluffarnas riksorganisation. och jag blev fullkomligt grundlurad.

hur i helvete gick det till?

helt oberoende av detta har jag i helgen grävt ner mig i det fascinerande ämnet scientologi. det fascinerande är förstås hur till synes helt vanliga människor kan snärjas in i något som för utomstående verkar helt galet. och hur de kan bli kvar där, så länge, så intensivt. deras agressivitet mot kritikerna och deras läskiga tunnelseende.

jag vill förstå. det skrämmer mig och jag vill förstå hur en människa hamnar där och varför hon klamrar sig fast så envetet vid det.

hur i helvete går det till?

jag hittade till en lång (och uppstyckad) intervju med skådespelaren jason beghes som i över 10 år var en av de celebriteter som scientologikyrkan lyckats attrahera. han är tydligen en av de få - kanske den enda - kändis som lämnat kyrkan och pratat öppet om det.



de resterande 7 delarna finns här.

någonstans i intervjun kommer plötsligt svaret på frågan jag ställer mig själv hela tiden. hur i helvete går det till?

som många andra svar om många andra konstiga saker i vår konstiga värld, så är det enkelt och självklart när man väl lyckas formulera det.

svaret är att man bygger sitt eget fängelse. när man investerar så mycket i något, både emotionellt och ekonomiskt, så bygger man sitt eget fängelse i den mening att man helt enkelt inte vill närma sig idén om att allt skulle kunna vara en bluff.

så mycket hopp, förväntan, tro, pengar, tid. ju mer man investerar desto tjockare väggar ger man sitt fängelse. kort sagt, man gör allt för att undvika att känna sig som en idiot.

så jag förstår att exakt samma mekanism sattes igång i slutet av augusti då jag hade en vecka på mig att hitta någonstans att bo, och snubblade över det där fantastiska erbjudandet. det var för bra för att vara sant, men nöden och glädjen och hoppet satte mig i vagnen och körde mig ut för stupet ändå.

det är så spännande med människor.