så idag, när jag satt och rullade tummarna bredvid jonatan som kodade det sista på vår väckarklocka, så började jag titta lite extra noga på tummarna jag rullade, och blev då väldigt fundersam.

fingeravtryck. jättepraktiskt i vissa fall, men… varför? varför har vi dessa mönster nästan helt uteslutande bara på fingertopparna? vad ska det vara så jäkla bra för, förutom att ta fast tjyvar och bedragare?

så jag reste mig, gick bort till lisa och frågade henne. hon visste inte men blev lika fundersam. jag gick vidare och frågade chrille (som ser ut som albert einstein), han visste inte men påpekade att det borde ha något med nerverna där att göra. han berättade också om en vän som tillhörde en minoritet som inte har dessa mönster. fascinerande.

jag återvände till min absolut bästa vän för att gå till botten med det hela. efter diverse googlingar på de olika namnen som dessa “räfflor” går under, så nådde jag till slut fram till svaret.

eller, ett svar. det finns säkert flera. och svar ändras ju ständigt. men ändå.

ett forskarlag hade byggt ett mekaniskt finger med liknande räfflor och strukit omkring det på olika ytor. det visade sig rätt snabbt att ett finger med dessa räfflor fick mycket (väldigt mycket, faktiskt) bättre känsel. räfflorna förstärker vibrationerna som uppstår när vi drar ett finger över en ojämn yta. på så sätt blir vi extremt bra på att känna skillnad på olika ytor och material vi tar i.

jaha. det låter ju förbannat rimligt på ett sätt. det kunde man väl ha räknat ut.

lite favoriter i repris från en svunnen tid. först mina egna:

krr krrhihihirrr
(duva som blir kittlad)

krrr krratatatata
(duva som blir pepprad av kulspruta)

krrr krrsprättsprättprasseliiiihtripptripptrippklickpangahhgodonk.
(en duva som öppnar ett brev och läser senaste mobilräkningen varpå den genast springer iväg och hämtar pistolen och skjuter sig själv i huvudet och faller till golvet.)

krrr krrtripptripphopptripptripprr
(duva som övar häcklöpning)

krrr krrswopbumpbampdonkdunkdankbompbumpswabampdunk-donkdankbompbampkladonk.
(duva som snubblar och ramlar ner för en trappa.)

krrr krram.
(omanlig duva.)

och så några från andra duvfans:

krr…hrm…krrr…krrhekrrhe…krralalalaaalaösch…….krralalaa…
(duva som ska sjunga solo men får scenskräck och spyr och försöker sendan igen.)
- mari

krrrgggkrrrrgkrrrrrgkrrrrg
(duva som borstar tänderna med eltandborste)
- Flilippa

urrrk
(duva kräks baklänges)
- daniel

krruka
(duva som drejar)
- olivia

kllaakllaakllaa
(duva som är från kina)
- sara

krrcrack
(duva som vill ha knark)
- bloddroppe

krrkrrgnarfbjäbbkrr
(duva som drömmer mardrömmar)
- malva

krrmmmmm
(duva som äter marabou)
- andreas

krrrry
(duva som är curry)
- lisa

krr..puff
(duva som blir ett popcorn)
- anonym

krrrboinkwiieboinkwiieboinkkrrrrfnys
(duva som hoppar studsmatta och tröttnar)
- ilona

krrrrrrack
(duva som spricker)
- ankan

krrikrrykrrukrrokrrekrråkrrökrräkrraaa
(duva som övar svenska vokaler inför fonetiktentan)
- elikatt

krrr krrtripptripptrippslam!
(duva som får nog och flyttar hemifrån)
- anonym

så farbror polisen ringde kring lunch och frågade om jag ville ha tillbaka de 4000 kr jag blivit blåst på i augusti. ja tack sa jag och tack tack sa han och så var det samtalet över. de hade fler anmälningar mot kvinnan nu och någon åklagare skulle börja ta tag i saken (antagligen efter lucia, jul och nyår?).

det konstigaste och jobbigaste med hela den grejen är förstås inte själva summan pengar, utan skammen och bedrövelsen över att jag kunde gå rakt in i en sådan uppenbar fälla. när pengarna var överförda och jag av en slump upptäckte bluffen var den så självklar. bilderna på lägenheten stämde varken med varandra eller med fasaden på den angivna adressen. allt stressande om snabb betalning, den märkliga vaktmästaren som tydligen skulle bära bort möblerna om det behövdes. det var en bluff enligt bluffarnas klassiska mall utfärdad av bluffarnas riksorganisation. och jag blev fullkomligt grundlurad.

hur i helvete gick det till?

helt oberoende av detta har jag i helgen grävt ner mig i det fascinerande ämnet scientologi. det fascinerande är förstås hur till synes helt vanliga människor kan snärjas in i något som för utomstående verkar helt galet. och hur de kan bli kvar där, så länge, så intensivt. deras agressivitet mot kritikerna och deras läskiga tunnelseende.

jag vill förstå. det skrämmer mig och jag vill förstå hur en människa hamnar där och varför hon klamrar sig fast så envetet vid det.

hur i helvete går det till?

jag hittade till en lång (och uppstyckad) intervju med skådespelaren jason beghes som i över 10 år var en av de celebriteter som scientologikyrkan lyckats attrahera. han är tydligen en av de få - kanske den enda - kändis som lämnat kyrkan och pratat öppet om det.



de resterande 7 delarna finns här.

någonstans i intervjun kommer plötsligt svaret på frågan jag ställer mig själv hela tiden. hur i helvete går det till?

som många andra svar om många andra konstiga saker i vår konstiga värld, så är det enkelt och självklart när man väl lyckas formulera det.

svaret är att man bygger sitt eget fängelse. när man investerar så mycket i något, både emotionellt och ekonomiskt, så bygger man sitt eget fängelse i den mening att man helt enkelt inte vill närma sig idén om att allt skulle kunna vara en bluff.

så mycket hopp, förväntan, tro, pengar, tid. ju mer man investerar desto tjockare väggar ger man sitt fängelse. kort sagt, man gör allt för att undvika att känna sig som en idiot.

så jag förstår att exakt samma mekanism sattes igång i slutet av augusti då jag hade en vecka på mig att hitta någonstans att bo, och snubblade över det där fantastiska erbjudandet. det var för bra för att vara sant, men nöden och glädjen och hoppet satte mig i vagnen och körde mig ut för stupet ändå.

det är så spännande med människor.

knack knack.

vad mörkt det är här inne. mörkt och varmt. och lite mjukt och luddigt. kanske lite trångt egentligen. men varmt.

jag har byggt in mig i en kokong. igen.

jag gör så ibland. inte direkt medvetet. det är det mest passiva tillstånd jag kan befinna mig i och jag har arbetat för att undvika det så länge jag kan minnas. ändå hamnar jag i kokongen då och då.

i kokongen finns inte så mycket mat och inget utrymme att röra sig. det enda som får plats är jag, datorn och tv:n. det finns inte plats för någon annan person och oftast inte plats för en mobil eller något annat som underlättar socialt umgänge. mängder av skräp tas upp av hjärnan men inget bearbetas och ingenting kommer ut igen.

ingenting kommer ut igen. inget inspirerar och ingenting skapas. kugghjulen står still.

efter en dag i kokongen är huvudet tjockt och ryggen mer krokig än vanligt. tårna är kalla och ögonen suddiga. hygienen är beklaglig förstås. ändå kan jag bli kvar ännu en dag. och ännu en.

tills plötsligt en dag då jag sätter igång ett kugghjul eller två och förvånar mig själv med exempelvis ett blogginlägg.

tänkte utveckla den där idén jag började arbeta på för ett par veckor sedan.

idén skulle må bra av någon som kan programmera för webben. lite php och javascript och såna grejer. sidan behöver lite ajax, känner jag.

hjälp?

(det är bara att skriva i lilla rutan där till höger.)

det är väl allmänt känt att katastrofer eller åtminstone ovanliga händelser i vardagen för människor närmare varandra. vi har en märklig men imponerande förmåga att bryta våra hämningar och intimavstånd när exempelvis snökaoset strandar en buss mittemellan två hållplatser. eller varför inte tänka sig ett helt vanligt strömavbrott.

det finns alltid någon som ser till att det bästa görs utav situationen.

vem är då denna någon när min lägenhet fortsätter att vara alldeles för kall och mina strumpor fortsätter att vara alldeles för tunna?

ja, det måste väl vara jag. jag slår mig ner i soffan så nära tv:n som möjligt (det är robin, ja hej, ja jag har nyss flyttat, mm, nej, nej precis men jag har ingen tv, nej, ja jag är säker, ja, nej inte ens för tv-spel, nej, okej heeej), virar en filt runt fötterna och en annan över axlarna, lägger den varma datorn i knät och slurpar i mig varm choklad.

tack studenthuset gripen för att jag får chansen att komma mig själv mycket närmare.

jag har en idé som jag har lekt med ett tag men inte satt i verket ännu.

jag tänker på alla de saker man ibland velat säga men aldrig sade. av olika anledningar. för att man inte vågade, för att man inte orkade, för att det kändes fel, för att man inte ville såra, för att man inte hittade rätt ord, eller kanske för att man blev avbruten.

ofta är de saker man aldrig sade mer intressanta än de man faktiskt sade.

skulle man inte vilja höra sånt som människor aldrig sade? skulle det inte vara spännande att samla allt osagt på ett ställe och frossa i alla situationer som uppstått?

jag tänker mig en väldigt enkel webbsida. sånt du ville säga men aldrig sade. ett fält för vad du ville säga och ett för vem du ville säga det till, varför och när.

låt vem som helst fylla i. anonymt förstås. lista sedan allt osagt och låt alla läsa.

jag antar att jag måste damma av lite php-kunskaper, bygga ihop något och åtminstone testa. jag vet att jag skulle vilja läsa. små nerdyk i människors ögonblick. och jag vet att jag skulle vilja skriva.

skulle någon annan?

trots att dagen varit lång med fullt ös slutpresentationer sedan klockan nio, så tar jag liksom med mig jobbet hem och börjar fundera på lite märkligheter som sker i mitt hem. ur en blivande interaktionsdesigners vinkel.

det här är spolningsknapparna till min toalett. en liten och en stor knapp som sitter på väggen någon meter ovanför toalettsitsen.

det är väl ingen hemlighet att det finns åtminstone två olika aktiviteter som kan ske på en toalett. och det är väl ganska uppenbart hur man har tänkt här. liten knapp för nummer ett, stor knapp för nummer två.

så till det märkliga. varför använder jag dem tvärt om?

varje gång jag spolar tar det en extra halv sekund innan jag vet vilken knapp jag ska trycka på, varpå jag sedan i de flesta fall trycker fel. efteråt upptäcker jag alltid mitt misstag och tänker “fan robin, hur tänkte du där?”.

är det för att den stora knappen är mer synlig och lättillgänglig? kopplar jag då den som knappen jag borde använda efter nummer ett, som ju sker lite oftare än nummer två?

är det för att den stora knappen är lättare att trycka in än den lilla? nummer ett har ju inte riktigt samma tyngd som nummer två.

eller är det för att den stora knappen äter upp den lilla och då får likheter med pacman som är gul precis som nummer ett?

det är alltså den här typen av frågor jag sysslar med nu. knappar, kognition, lärbarhet, kiss och bajs.

det har gått ett år och jag testar det här igen.

för det är ju lite nya tider nu. malmö är inte stockholm, som vissa kanske vet. jag slår rot sakta men säkert (i etapper som liksom sammanfaller med den 25:e varje månad) och idéer slår rot i mig. det har varit rätt sällsynt de senaste två, tre åren. malmö är inte stockholm. jag gör något jag verkligen vill här. det känns ovant.

vi ses!